Denivit

Och äntligen blev det kallt, man glömmer så lätt hur skönt det är när kylan biter i ansiktet. Efter en mycket trevlig kväll/natt hos storebror Erik, Hanna och Aili prommenerade jag hem till mertapalo och det var jätte kallt (inte jätte kallt men -14 i alla fall). Men det var så trevligt att prommenra helt själv mitt i natten när alla andra höll sig inom hus och jag fick hela byn och alla vägar för mig själv, så jag prommenderade förbi hemmet, ut på en äng, sen tittade jag upp och det var helt galet klart och månen som en apelsinklyfta som vaggades på himla valvet. Så otroligt vackert. Jag bestämde mig att jag måste dela med mig av denna syn så jag ringer Sanna, hon var lite motsträvig men och kollade säkert ut lite grann, hon sa att hon såg en tall. Jag berättade var jag var, och att jag såg något konstigt vitt på ängen, kanske ett spöke tänkte jag, det tänkte hon med, hon sa att jag ska gå därifrån fort som fan och jag blir givetvis livrädd och springer hem.

-

Det är verkligen något speciellt med natt, kyla och tystnad. Det får mig att känna mig hemma och helst ska jag vara själv också, men det måste vara självvalt. Jag känner mig så där härligt flummig, detta är en bra natt.