Vad som hände sen.. den ärliga sanningen
Stax över 6 månader sedan jag anlände i moderlandet. Men äventyret var inte slut än. Väl i Luleå visade det sig att alla norrgående tåg och bussar var inställda. Men hem skulle jag så jag tog en stock och ett mindre träd och täljde mig en åra gick till hamnen och lastade min stock med mina väskor tog min åra och började paddla mig ut i bottenviken med siktet inställt på torneälv. Problem i sikte, ska jag paddla motströms i flera mil frågade jag mig själv. Men just i det ögonblicket dyker det upp 9 urlaxar med skimmrande fjäll och en rocka som var obehagligt stor och pratsam. Dom erbjöd sig sin hjälp eftersom att de väntat på en befriare och detta gjorde dom alltså för en högre sak. Visst! sa jag, struntar väl i vad deras motiv är så länge dom hjälper mig. Vi band laxträns av mitt hår och begav oss.
Redan i Hedenäsområdet mörknar himlen och ett öväder drog in. Till och med hjälp av laxarna blev det en kamp, vågorna var 3 m höga, blixtar sken upp himlen och hagel öste ner. Värre oväder har jag inte skådat. Men än en gång räddade mina resekamrater dagen. Rockan må ha nämt det tidigare men jag hade seden länge slutat lyssna på den, för mig hade rockans ord blivigt ett behagligt vitt brus redan i viken. Ingen människa kan koncentrera sig på en rockas prat en längre stund, blir något helt annat än vanligt tjat då den inte ens behöver andas.
I vilker fall, nu lyssnade jag och rockan berättade att den av blixtar blir så laddad att den kan flyga och erbjöd sig att flyga oss till Svanstein. Vi tackade ja och det bärde iväg, ovanför molnen var solen lysande varm och vinden mjuk och förlåtande. Vi var alla väldigt tacksamma över att få vila våra ömmande musklerna, till och med urlaxarna hade diverse sträckningar och en till och med ryggskott. Rockan brast ut i sång på de officiella rocka-språket, det var en vacker sång även om mina människoöron inte kunde finna något melodiskt sammanhang.
Väl i Svanstein landar vi på byavägen. Nästan omedelbart lägger vi märke till en gammal människa som lunkar mot oss. Men här lämnar mina nyfunna vänner mig, ty utan vatten och blixtar är det svårt för dom att ta sig fram.
Rockan flyger iväg med urlaxarna just när den lunkande äldre når fram till mig. Till min förvåning sitter en sydamerikansk potoo på dennes axel, och det är också den som för den äldres talan. Den äldre och potoon ber mig följa med dom, vilket jag gör, in i ett litet gult hus med flagnande färg och igenvuxen trädgård. Där tillagar den äldre kaffe medan potoon berättar att en förskräcklig fasa satt klorna i tornedalen. Jag berättar att jag varit borta i många månader och ska besöka min familj i Pajala, och hoppas det inte hänt dom något, att denna fasa inte satt klorna i just min familj. Potoon ser strängt på mig, och ber mig släppa min egosim. Och förtydligar att även om människor inte heter Torneus utan h är dom minst lika viktiga i världen. Och visst höll jag med, det var dumt av mig.
Potoon berättar att alla människor övanför Pello blivit bortrövade av ett onskefullt vidunder med ogärningar i blicken. Och att jag måste rädda dom!
Efter kaffet och en omgång yatzy gav det udda paret mig ett spjut gjort av gran och förädlat av det ädlaste metallerna som en kan tänka sig, dem var utanför vår värld och utvinns bortom horisonten. Så ädelt var det med dom metallerna föräskrade potoon mig.
Jag började vandra med min packning och mitt ädla spjut, och inte länge han gå föränn luften blev tjock och kvav och luktade svavel. Jag började ana onåd, vad var det egentligen skulle komma att möta i min hemby?
Efter bara några timmars vandrande möter jag en förtrollad flygande vit älg. Älgen säger att den letat efter mig men att sikten varit svår på grund av det förändrade väder förhållanderna. Även om förtrollade älgars syn är fasligt mycket skarpare än de flesta arter.
Älgen sa att han skulle flyga mig till Pajala och att jag därifrån kommer att förstå min plikt vilken jag kommer utföra, nästan lika bra som om den förtrollade älgen hade utfört den. Om det inte hade varit ett spjut inblandat, älgar kan inte kasta spjut.
I hornen på älgen sitter jag hela vägen till Pajala och på mina föräldrars tomt lämnar den av mig och önskar lycka till. Älgen ger mig älg-glitter och säger att jag strö de omkring mig i nöd, jag kommer inte bara bli fin utan även få en uppenbarlelse i högst oreligiös mening. Med ett språng lämnar den mig ensam.
När jag står utanför mitt barndomshem ser jag att marken är täkt av aska, huset är täkt av aska. Allt ser övergivet ut, jag tycker mig höra en rosslig Elvis skiva som hakat upp sig i garaget, jag går och kikar men ingen är där. Jag går upp på bron och finner dörren olåst med sopan över. Jag går in och allt ser ut precis som vanligt. Fast tomt, efter en stund ser jag att alla klockor stannat på exakt samma tid, 14:19. Så underligt, vilket fasa det måste vara som till och med får klockorna att stanna. På bordet hittar jag en karta som ser handritad ut, tittar en gång till och inser att det mest troligt är min familj som ritat den. Personliga meddelanden om varma kläder och vattenflaskor är klottrade på kanterna.Även en noga utritad stig var det står med stora bokstäver : FÅR EJ AVVIKA FRÅN STIG OM DU VILL LEVA TILL JUL. Det vill jag. Jag följer stigen på kartan med fingret och den leder til jupukka, ett stort kors är ritad över det lilla berget med texten livsfara skrivet brevid.
Nu inser jag att jag inte kommer kunna klara detta uppdrag själv. Jag kan nämigen inte läsa kartor, eller än mindre följa dom!
Men jag känner en som kan. Jag går till den fasta telefonen på väggen, även om jag mumlat att det är tid att ta bort den är jag glad att mina föräldrar behållt den, för den har ton och jag slår ett välbaknt nummer och Johan lyfter luren.
Jag berättar vad som hänt och att jag behöver hans fantastiska kartläsartalanger för att klara detta uppdrag. Han säger att han gärna hjälper till och undrar om jag möjligtvis har någon aning om varför en självgod älg förföljt honom och puffat honom i ryggen i en timme. Jag svarar att älgen är förtrollad och att det bara är att sätta sig i hornen på den så kommer älgen att släppa av honom på alldeles rätt plats.
Efter samtalet går jag ut och sätter mig på trappan och väntar på Johan. Jag tänker att det sannerligen inte var som jag hade föreställt mig att komma hem. Sen undrar jag om jag någonsin ens kastat ett spjut, men hur svårt kan det vara egentligen, speciellt när det är ett så alldeles ädelt spjut som jag nu ska kasta. Nu ser jag en vit gestalt med något otympligt i kornen komma närmare.
Perfekt, nu kan jag snart med hjälp av Johan utföra detta säkerligen ganska skrämmande uppdrag jag fått...
... eller är detta vad som inträffat efter den 24 Juni 2013. Kanske.
Puss och kram!!!!!!!!!!!
Önskar Jag, Emelie
Kommentarer
LillaJ
Åh, jag har funderat över varför det varit så tomt på uppdateringar här, men nu förstår jag att du inte hunnit med det ^^
Svar:
Emelie
Trackback
