De ljuva livet i Hoian
Sjukdom, ja så kan det gå. Inget värre än förkylning.. det går över imorgon bestämde jag nu. Dagen har spenderats i soffan, och lite i köket, har nämligen försökt koka ärtsoppa, gick faktiskt helt ok till jag insåg att vad jag hade i grytan inte var ärtor utan bönor av okänt slag. Så det blev bönsoppa med en väldigt svensk tvist, helt ok. Jag menar rosmarin och senap går aldrig fel.
Har även fått, jag skulle inte kalla det gnäll, men kanske en påminnelse eller något om att jag ska uppdatera om hoian här på bloggen, så jag tänkte att nu kanske är tidpunkten.
Sååå, var ska jag börja. Jo, jag suktade efter sol och värme, och som ni minns så tog vi oss till da nang men jag hatade den staden,. och egentligen av ren tur hamnade vi hoian, som bara låg en halvtimme bort. Hoian är en liten by som har kvalifiserats in på unesko's världsarvlista så hela byn/staden är bevarad, så inte ett hög hus så långt ögat kan nå. Hur mycket turister som helst men man kan smita utanför och slippa myllret om man så vill.
Ska berätta med bilder tror jag, blir lättare så ;)
Hoian i eftermiddagssolen, moppar och små klädbutiker överallt. Hoian är känd för att vara en skräddar stad ska ni veta. Jag tex fick två par sandaler tillverkade åt mig. Det kändes lite häftigt.
Vi hittade en restaurang som serverade helt grym indiskmat. GOTT!
Många sena kvällar med mangodrinkar blev det, här även med sisha, mycket simpelt men väldigt roande nöje att sitta och titta ut över vattnet och nattfolket och lyktorna.
Vi cyklade en massa, härär Johan svin cool och stegrar på bakhjulet med ena foten på trottoaren dock nedan för Japanska bron. Varmt var det den dagen.
Vi skulle till stranden denna varma dag med våra cyklar, men cyklade vilse och hamnade i någon liten by var dom hade en parad, jag tror det var för dom sjuka, för sist gick det barn i sjukhussärkar och såg sjuka ut. Hoppas det fungerade. Väldigt färglatt och otippat var det iaf.
Sen en morgon hade Johan en infektion i tandköttet och vi var tvugna att återvända till Da Nang för ett tandläkar besök. Så här kände Johan sig i stolen.
Vietnam är inte kända för deras lysande sjukvård dirket så vi var lite nervösa, men denna klinik var väldigt ren och fin och med en duktig tandläkare. Jag kanske skulle ha tagit hand om min missfägade tan när vi ändå var där? Nåväl..
l
lJohan fick en fryspåse med tabletter utan innehållsförteckning eller liknande. Men han överlevde och infektionen gick ner, och det var på denna restaurang vi träffade Mr Phong (tror jag han hette) som erbjöd sig att ta med oss på en guidad tur i hans egna hem och by. Varför inte täkte vi och skrev upp oss!
Hoian by night påväg hem från någon bar eller retaurang mest troligt. Det var också på en sån prommenad hem som jag fick se eldflugor för första gången, en av dom häftigaste upplevelserna i Vietnam, lätt!
Hemma hos Mr Phong, detta är hans fru och barnbarn. Väldigt trevlig kvinna och hon lagade riktigt god mat också. Det var faktiskt riktigt intressant att se hur de vanliga folket levde som omväxling till gatuförsäljarna och servitörerna.
Utomhusköket, var dom grillar och röker sin mat. Dom hade även ett inomhuskök med kylskåp.. men vad kan jag säga, standarn på kök skiljer sig en del runt om i världen.
Vi fick hälsa på inte ett ont anande grisar på grannens bakkgård. Det var en i varje fall en liten tröst att se att dom var hela och rena och fick mat. Brevid tillverkade dom sprit och torkade tobak. Att man kan göra så mycket på så liten yta.
Vi fick träffa Mr Phongs farbror, trevilg karl, slogs för kommunisterna i kriget medans Mr Phong själv slogs för friheten (eller sydvietnam som vi kallar det i Sverige), han berättade att om dom hade ställts öga mot öga i kriget hade ingen av dom blinkat innan som skulle sätta en kula i den andre. Nu bor dom grannar och äter middag tillsammans under samma tak. Ja vad kan man säga, livet tar underliga vändningar ibland.
l
lTre flickor som förberedde stickyrice inför Tet, nyåret, med sin mormor. Hur charmiga som helst, dom tyckte även att jag var hur snygg som helst.. eller ja. Men det är ju alltid trevligt med lite komplimanger ;)
Fälten omkring byn, och en ko i skuggan, det var väldigt vackert och fridfullt när vi traskade omkring.
Mr Phong, en väldigt glad och givmild man. Lärde oss massor om kriget, det vanliga livet i Vietnam och om deras kultur. Reser man någonstans ska man ta chansen om man får den att umgås med lokalbefolkningen, annars tror jag inte man rikigt förstår vad det är för land man besöker.. lite så tänker jag.
Jag och Johan slog ett slag för jämnställdheten och han tvättade kläder för hand. Trevlig syn om du frågar mig. Medan han gjorde det gick jag mest troligt omkring och sippade på en konjak och smuttade på en cigarr medan jag filosoferade om världekonomin och minns mina gamla lumparpolare med vemod i själen.
Äntligen fick jag uppleva den där 'jag och havet'-känslan som finns med i så många romaner och filmer, helt fantastisk. Vi hittade även en strand var det var väldigt lite folk. Se så glad jag är!
Johan i sanden. Lite olyckligt var det dock att det vär just under denna period vi var som fetast under resan så de avklädda strandbilder är inte nice. Men vad gör det om sinnet har frid.
Tack och hej så vi från en strandbar med solsoffor till Hoian, och så fort vi satte oss i bilen tillbaka till Da Nang och flygplatsen saknade jag stället.
Lev väl.
Kommentarer
Yvonne
Har jag sagt det förr?...det är så roligt och intressant att få ta del av resan. Och fin bild den sista!
LillaJ
Många vackra bilder. Kul att ni fick komma hem till en familj och se hur folk har det "på riktigt"!
Måste säga att tandläkaren såg ut att ha det rätt fräscht och modernt ändå, inte alls som den "följ med mig in här på bakgården så ska vi se vad vi kan göra.."-känslan jag hade förväntat mig :D
Svar:
Emelie
Trackback
