Denivit

Godkväll, har fått en och annan uppmaning om uppdatering här på bloggen så nu är det det jag ska göra. Sist vi gjorde oss tillkänna var vi magsjuka i Kunming, det gick över. Tack och lov. Och efter det åkte vi söderut med buss till en liten stad som heter Hekou, vi hade egentligen ingenting att göra där utan vårt mål med Hekou var att få tarska över gränsen. Vilket vi gjorde. Det gick bra, inga konstig heter och kvinnan som gav oss tillåtelse att gå (yes, vi gick från Kina till Vietnam, det var en ganska underlig upplevelse i sig) in i Vietnam tyckte jag var väldigt vacker, hon sa det till både mig och Johan. Tänka sig så fin man kan vara.

 

Nä, skämt å sido. Hela grejen med att gå över gränsen var som jag nämde ganska underligt, Kina och Vietnam (där i alla fall) är som på många andra ställen åtskilda av vatten, men det är inte som gränsen i kolari där man nätt och jämnt märker att man tagit sig till ett annat land, det var i form av en stor vallgrav upplyst till tusen (Johan mumlar om check point charlie.. i öst Berlin... på tal om att dra allt till sin spets, men nu är det jag som skriver), jag tyckte det såg väldigt bisarrt ut, som om det väntades ett anfall när som (vilket vi senare fick lär oss att det är precis vad folk gör).

 

Vi kom över och just innan mötte vi tre Amerikanska lärare som var ute på en liten luffar semenster som vi kunde luta oss lite mot och få lite värdefull info om var man ska gå, vad man kan lite på osv (vilket var välbehövligt). Johan har rest i Indien och är i allmänhet lite lätt misstänksam mot allt, medan jag har varit rätt skyddad både i Kina och Sverige  och var totalt oförberdedd på den väl rotade ruffel och bog som vi turister blir utsatta för. MY LORD! Inga stora bedrägerier som stjäla indentitet eller vad det nu kan vara utan, fiffla med taxametern, lura in en på fel hotell, menyer som har 50% högre priser för turister osv osv.. 

Fast även om folk vill lura till sig våra pengar är dom vänliga och vill absolut inte att man råkar illa ut, ser till att man kommer på rätt tåg fast vi inte köpte tågbiljetter av denne för dubbla priser tex.

 

I varje fall, Från Hekou till Lao Cai i Vietnam var vi tog tåget (relativt) raka spåret till den förnämda huvustaden Ha Noi. Och då kände jag att nu, nu är det semester, varmt och fuktigt och galen trafik (Vi stod vid en korsning och Johan frågade mig om jag kunde säga om det var höger eller vänster trafik och jag kunde inte svara på det). Vi tog in på ett jättefint hotell med superbra service, ska man till Ha Noi och inte vill bo dyrt eller billigt utan så där mitt emellan så bo på Elite hotel Hanoi. Bara gör det. Jag vill flytta dit föralltid.

 

Vi hade några riktigt trevliga dagar i Ha Noi. Vi gick på muséum, krigsmuséet och Hoa lu prison. Jag tyckte det var intressant och Johan var helt lyrisk efter att få klappa vrakdelar från en B-52. Det var också intressant att lära sig hur Vietnam vill framställa de Amerikanskakriget idag, när vi senare fick höra hur folk som slogs för sydvietnam såg på saken. Det finns alltid 2 eller 79 sidor av en händelse antar jag. 

 

Men jag är spyless på stora städer, och var än mer less då så vi bokade första bästa flyg till Da Nang, var där i två nätter. Ingen kul stad om du frågar mig, dom har en del trevliga restauranger och en strand och berg och så men det var mest drygt och jag ville därifrån. 

Sån tur att var att vi hade kollat upp att det ska finnas en liten by vid Danang som heter Hoi An, en urgammal by/stad som är med på unesco's världsarvslista så allt är bevarat sen, ja ett gäng år tillbaka. Inte ett hus som är högre än 2 våningar (i'm in heaven, minns ni Shanghai?). Visst, det är en aning turistbefläckat, nästan lite äckligt. Men allt är lugnt, man kan gå och cykla överallt luften är frisk och stränderna kilometerlånga. Man kan ta det lugnt. Fan jag har inte kunnat njuta av stjärnklar himmel och ljudet av naturen på ja, sen jag lämnade Sverige. Så jag bestämde ( Johan var helt ok med det) att nu stnnar vi i denna by och chillar, och vill ta det lugnt, helt sjukt lugnt. Jag bestämde tidigare (Johan var inte lika fullt pigg på detta) at vi ska flyga också när vi rör på oss i Vietnam så vi får så mycket tid som möjligt i värmen.

 

Så lugnt har vi tagit det de senaste dagarna, jag har shoppat lite, måttbeställda sandaler och harembyxkor (hoian är känt för deras textilindustri och har mer skräddare än dom har vanliga butiker med färdigsydda kläder), vi har druckit kaffe så de sprutar ur öronen, ätit god mat, strosat omkring på de välbevarde urgamla världsarvlistade gatorna och tittat på stjärnorna. Sen och vi legat på straden och lyssnat på vågorna och jobbat på brännan. 

Här om dagen snubblade vi in i Mr Phongs restaurang också, han föreslog att vi skulle komma på hans egna guidade tur till sitt eget hem och by. Och vi sa jamenvisst, det gör vi, och oj vi är glada att i gjorde. Det var fanstatiskt att se de riktiga Vietnam får höra om hans historier från kriget och som krigsfånge efter det, vad Vietnam blev efter kommunismens intrång och varför han kämpde i mot det. Hur hans liv ser ut idag, hur folk bor i byn, vad de tror på hur dom sköter sina kor. Vi fick lära oss massor. Dessutom lagade hans fru otroligt god mat. Och hela upplevelsen var en riktig höjdare.

 

Vi har ännu några dagar kvar i Hoian innan flyget tar oss tillbaka till Hanoi och sedan Kina, så vi ska njuta, sola, bada och dricka mangodrinkar.

 

Vi har det bra. 

 

(går tyvärr inte att ladda upp bilder här heller)